Caligula: Min framtid

Jag är inte den som brukar störa mig på saker, som ni alla vet. Det kan gå både en och två gånger utan att jag stör mig på att "äldre", som de vill kallas, beordrar att jag ska resa mig upp för att de har levt ett bittert liv och vill sitta på den platsen jag sitter på, som kallas handikapp-plats.
Deras argumentering lyder i nio fall av tio: "Jag har levt så länge, så jag förtjänar att sitta." *Klapp, klapp, klapp* Grattis, du är 70+ och nu förtjänar du äntligen att sitta. SITT DÅÅ! Men om jag vore du skulle jag vara glad om jag kunde stå i din ålder!

Hursomhelst, det var inte detta inlägget skulle handla om. Utan när jag satt på min handikapp-plats så läste jag en intressant annons i tidningen. Det handlade om en digitalkamera.



När jag satt på min plats kunde jag med blicken drömma mig bort. "Annonsör". Annonsör och Superbloggare skulle det stå på mitt visitkort. Att skriva en annons verkar ju inte vara så svårt.. Sedan lyfte jag blicken och såg henne stå där med käppen. "Sitt då. Sitt och ruttna tills du förevigt ska brinna", tänkte jag. Men jag sa det såklart aldrig.