Pastor Pyramid: Dejten från helvetet

Det är lunchtid mitt i veckan. Jag tar en till klunk av det röda vinet. Vi sitter på en av stans finare restauranger. Du vägrar att möta min blick när jag pratar. "Min mat var väldigt god, hur var din fisk?", du svarar mig inte. Jag försöker att undvika pinsamma tystnader, "detta är ett av mina favoritställen faktiskt, jag har ju rest en hel del i mitt jobb men jag har aldrig varit någonstans där de serverar så spänstig entrecôte som här". Du visar med ett äcklat ansiktsuttryck att du inte tänker bidra till diskussionen huruvida kökets kött håller hög klass eller ej.

Kyparen kommer in med desserten. Du stoppar ner handen i tallriken och tar en rejäl mängd av vitchokladmoussen med färska bär i konjak och kastar det rakt i mitt ansikte. Sen börjar du gråta. "Vad har jag gjort för fel?", frågar jag. Du börjar skrika en massa otydbara ord och slå med dina knutna nävar på bordet. "Jag går till toaletten för att tvätta bort det här, och när jag kommer tillbaka ser jag helst att du lugnat ner dig", säger jag.

När jag återvänder är du försvunnen. Jag sätter mig på din plats, du har glömt kvar din halsduk. Jag virar den ett varv runt min hals och trycker mitt ansikte mot det mjuka tyget. Jag super in ett djupt andetag genom näsan, och nu kommer allt över mig som en hagelstorm från himlen. Besvikelsen, förnedringen, upphetsningen och hopplösheten. Du gav mig inte en ärlig chans. Jag häller upp det som är kvar i vinflaskan i mitt glas och sveper det. Det här var helt klart sista gången som jag tar med någon som jag aldrig träffat förut på en spontandejt. Jag funderar på om det verkligen finns äkta kärlek i den här kalla världen.

Jag bestämmer mig för att göra dig illa genom att berätta om ditt uppförande för någon med inflytande i ditt liv. Jag plockar upp papper och penna ur min portfölj och börjar skriva på mitt brev: "Bästa fru Ljungström, med all respekt för er skicklighet som dagisfröken men appropå er elev..."

Ett leende kommer sakta krypandes till mina läppar.