Pastor Pyramid: En återkommande dröm

I natt drömde jag någonting som jag drömt flera gånger förut.

Scenariot är alltid detsamma, det börjar varje gång med att jag sitter längst bak i en jeep utan tak som åker hiskeligt fort på dammiga vägar i ödemarken. Det är mycket hett i luften.

Plötsligt kommer vi fram till ett område som är avspärrat med ett högt staket. Soldaten som kör rullar fram bilen till grinden och skriker in upplysningar i porttelefonen, han är mycket uppjagad. Två tungt beväpnade soldater följer mig från bilen in i en hiss. Vi åker i vad som känns som en evighet rakt ner under markens yta.

Till slut öppnas dörrarna och jag kliver rakt in i något slags sammanträdesrum fullt av upprörda och stressade, snudd på hysteriska, män. De talar amerikanska.

En man presenterar sig som försvarsminister och ber mig att kolla på en stor monitor på ena väggen. Det jag ser är mycket obehagligt och får mig att svettas och frysa på samma gång. Det är filmat från en satellit, och det som visas är hundratals farkoster byggda som en upp-och-ner-vänd pyramid, och de närmar sig jorden från yttre rymden i en spetsformation.

Försvarsministern talar till mig. "Du är här i egenskap av den mest framstående pyramidexperten i världen. Det vi vill veta är om vi ska attackera eller inte. Ska vi avfyra våra kärnvapen?"

Alla i rummet tystnar och stirrar på mig. Mänsklighetens framtid ligger i mina händer. Jag får panik. "Ja." Säger jag. "Attackera! Bomba sönder varenda en av de där vanställda pyramiderna, BOMBA!"

"Are you sure mister?" Det är presidenten själv som talar nu. "Mister President, I´ve never been more sure about anything in my life, nuke those freaks. Nuke´em bad."

Ingen i rummet vågar ens andas när vi följer rakternas bana på de stora monitorerna. Träff. Explosioner. Jubel. När röken skingrats har pyramidfarkosterna ersatts av min mors ansikte, hundratals enorma mammahuvuden som svävar fritt i rymden och tittar in i satellitens kamera och talar till mig i kör. "Lilla gubben, det där var väl onödigt? Nu måste jag straffa dig, det vet du."

Helt plötsligt skrattar alla männen i rummet åt mig, deras ansikten är helt förvridna av skrattkramper. Nu först märker jag att jag är helt naken.

Där vaknar jag. Varje gång.

Nu till min fråga, är det här normalt?



//Pastor Pyramid